Jag hade övat så att magen kändes svullen som en plånbok full med gamla kvitton. Jag hade lyssnat och lyssnat på Madonna och Seal (nä, de är inte mina favoriter, men vad gör man väl inte för att göra ett bra pass).
Det börjar bra. Deltagarna ler lite gran när jag berättar att det är premiär. Jag får igång stereon. Men sedan är det ingenting som låter som hemma. Jag känner inte igen låtarna över huvud taget. Jag tror att jag får till ungefär rätt övningar i rätt låt, men bytena blir helt improviserade. Inte ens plankan-låten med Bryan Adams får jag till. Hemma har den känts ganska lång. Nu var den över i ett nafs.
I rena paniken lyckas jag sätta sista låten i stort sett utan fel. Stretch. Det grejjar jag. Åh, vad jag hoppas att jag inte har skrämt bort några deltagare! Några säger att det var det roligaste core-passet någonsin - man hade ingen aning om vad som skulle hända här näst. Komplimang? Jag vet inte. Men de såg ändå lite glada ut efteråt.
Efter passet måste jag bli av med en massa panik-känslor. Attackerar crosstrainern, spyr ut min förtvivlan för mina underbara instruktörskollegor, och avslutar med alla benstyrkeövningar jag kan komma på (magen och ryggen har så att säga fått sitt efter de senaste veckornas intensiva core-övande).
Går hem till min mor för att vara kattvakt, och halvspringer upp för trapporna till femte våningen. När jag ska stoppa nyckeln i låset minns jag att jag var supertrött i benen... Och nu sitter jag här med missarna i knäet och allt känns lite bättre.
Nu är premiären avklarad. Nu kan det bara bli bättre. En hel vecka att öva inför nästa gång. Man kan inte göra fler misstag än jag gjorde. Och för att se ljuset i mörkret: mitt pass som jag hittade på idag var i alla fall jobbigare än orginalet :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Att några tyckte att det var det bästa core-passet - vad säger det egentligen om de förkoreograferade passen? Personligen är jag av den åsikten att det måste ju vara bättre med varierad träning och att kroppen måste skrämmas till liv lite när den blivit för van de vanliga övningarna. Fast visst förstår jag dem som känner trygghet i repetition och ett det känns bra när man klarar att göra samma övningar som tidigare utan att bli lika trött.
Ett förslag kanske är att man kan blanda förkoreograferade med ledarkoreograferade, men så många passtillfällen kanske det inte går få kunder till?
Skicka en kommentar