Spänningen stiger inför helgens tävling: SWAR. Nu är mina väskor och IKEA-kassar packade (åtminstone nästan) och i morgon bär det av till Södertälje. Hallen är överfull med prylar, och ännu saknas pjäxor och stavar av olika slag. Jag tittar uppgivet på högen och frågar mig: varför ger jag inte upp? För att det är så ruggigt kul förstås!
Multisportarens dilemma. Jag gillar verkligen inte alla dessa grejer. Att träna är kul, att springa fort är kul, att vara stark, eller trött, eller svag, eller svettig är härligt. Men att packa, bära, kånka, trimma, joxa med prylar. Nä tack.
Botemedel? Vet inte. Jag gör som strutsen - stoppar huvudet i sanden. (Är det inte så vi människor ofta beter oss? Borrar huvudet långt ner i sanden och hoppas att det ska bli bättre så småningom. Funkar sällan. Men ibland funkar det faktiskt.)
Så. Jag sjunker ner i fåtöljen, hoppas att grejerna ska packa sig själva, och läser om idrottsskador istället (i Norge står fotboll och längdåkning för mer än hälften av alla idrottsskador hos människor mellan 25 och 64 år).
A - begraven under löparskor, ryggsäckar och draglinor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Längdåkning står för en så stor del av skadorna? Vilka skador får de då? Inte konstigt att de är så mycket bättre än oss (för det mesta) om de har så många som vill träna så mycket och så hårt.
Om det nu finns någon korrelation mellan skador och träningsmängd, men det tror jag att det gör.
Heja Anna och P utan Björnen!
Håller tummarna för er och ser fram mot att läsa om eskapaderna efter helgen.
Skicka en kommentar