Tänk dig ett motionscentrum i Linköpings södra utkant. Det är mörkt, fredag kväll runt åtta. Gula lampor längs elljusspåret. Tjock lager is på marken, ett tunt snötäcke. Vinden viner i träden. Inte en bil på parkeringen, inte en människa i sikte. Jo, förresten. En. Som springer fram och tillbaka.
Och den människan är jag. Som springer tusingar. Faktum är att jag älskar det. Älskar, mjölksyran, andhämtningen, stjärnorna, vindens sus. Och ensamheten. Miffo, eller?
Ägnar varje intervall åt ett "mantra", en mening jag tänker. "Jag är här", "Starka ben", "Njut av stigen". Efter sista intervallen klappar jag mig på axlarna. Tittar på stjärnorna. Lyssnar på vinden. Och säger högt till mig själv
"bra jobbat, Anna!"
Miffo, eller?
Ja. Kanske miffo? Men jag struntar i det. För jag har haft en underbar fredagskväll. Och för mig så är det det som räknas. Inte om andra tycker att jag är ett miffo. Och förresten, det var ju ingen som såg mig i kväll :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Blir så glad när jag hör att människor njuter av tillvaron. Oavsett hur miffo själva sysselsättningen är (vem som nu avgör det?) så är det underbart när någon struntar i vad omvärlden tycker och gör det de själva tycker är bra. Fortsätt njuta av livet på det sätt som passar dig.
Jag tycker att det låter helt toppen, på en fredagkväll. Hela spåret för sig själv och man kan njuta av stillheten & vad skönt det känns efteråt eller hur, Anna?
Kram Marie
Skicka en kommentar