Vågar nog säga att dagens långpass i ett vintervitt landskap var årets hittills finaste!
Mamma ringde på morgonen och varnade: det är tio grader kallt ute! Jag såg de gnistrande grenarna och den klarblå himlen. Snör på mig löparskorna tillsammans med min löparvän Guldfisken (jag använder smeknamnet med kärlek i rösten. Och det var faktiskt han själv som kom på det. Guldfisken påstår att han har lokalsinne som en guldfisk i en skål. Lägg till det en virrpanna som jag, som inte kan höger och vänster, så kan ni tänka er hur våra gemensamma löparpass ser ut. Snirklar och serpentiner. Men mycket trevliga! Men det är kanske tur att Guldfisken har en GPS-klocka).
22 kilometer senare står vi i trapphuset och stretchar. Jag kan bara inte sluta le. Det var ett underbart pass! Behagligt tempo på strax över 5 minuter per kilometer. En granne kommer ut, och jag tänker att det är nog trots allt tur att det inte står en skylt på bröstet där det står hur långt jag sprungit. Förmodligen skulle jag förklaras som en "galning" av honom.
Mera, mera! Långpass är fantastiskt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Verkar som om det blir svårt för mig att erövra titeln om årets träningskompis. Ligger lågt och vilar mig i form än så länge :)
Det kanske är ömsesidigt det där med grannarna, det kanske är tur att du inte vet vad de gör därinne när du är ute och springer.
Kan så vara... jag gissar att de spelar datorspel hela bunten :)
Skicka en kommentar