Dagens hjältar, Robert och Markus.
Sista dagen på Colting Camp i Borås idag. Distanspass på schemat. För min del betydde det cykling i fem timmar. Underbara vägar i underbar terräng. Grönt, böljande, nästintill bilfritt. Klart att det började kännas lite tungt i uppförsbackarna efter 9-10 mil, men det var ändå under kontroll.
Och så, efter ungefär 12 mil: smack! Jag blev yr, mådde illa, hade svårt att se. Den beryktade väggen: stadig, hög och stenhård. Fullt upp med att hålla mig rullande. Tappra Robert och Markus bromsade upp och väntade på mig. Det gick inte fort. Och jag var nog inte världens trevligaste. Ville bara lägga mig ner i vägrenen. Samtidigt som jag skämdes så jag ville sjunka genom jorden. Pinsamt att inte ha koll på mig själv. Den sista milen in till Borås var en av de värsta jag har cyklat i hela mitt liv.
Efter att ha petat i mig lite torkade frukt återkom åtminstone en del av hjärnan, och som i feberyra började jag så smått analysera varför det kunde bli såhär. Det är andra gången i mitt liv jag väggar på det här brutala sättet, och det är inte det minsta roligt.
Sista månaden har varit tuff, men mycket jobb, träning och tävling. Och så toppa det med ett träningsläger. Och där till ganska radikalt ändrad kost (bort med en massa kolhydrater). Nöjd med resonemanget kund jag fokusera på att trampa mig genom ett Borås som kändes ungefär lika stabilt som en finlandsfärja i full storm.
Nu har jag kört hem, sitter i soffan, och inser motvilligt att det fanns en till parameter med i leken. För nu känner jag hur huvudet känns febrigt och halsen tjocknar. Jag som har varit snäll och glad och ätit upp min spenat var dag - det här var väl ändå inte helt rättvist?
3 kommentarer:
Anna,
Det är aldig kul att gå in i den berömda "väggen", det händer även den bästa... tycker att din analys av situationen är korrekt. Förutom på en punkt... du var inte det minsta otrevlig.
Tack för det trevliga sällskapet under träningslägret!
Krya på dig!
mvh,
Robert
Haha. Faktum är att precis samma sak hände mig på Colting Camp för 2 år sedan. Och också då var Markus där och knuffade mig upp för backarna:) Inte roligt när det händer med lärorikt i efterhand. Alltid bra att kunna analysera när och varför kroppen säger ifrån. Oftast har den en bra anledning! Fortsätt kämpa!
ha, ha, Robert, du skulle bara veta hur trevligt det är att cykla med mig när jag inte är riktigt lika slut :)
Vi bockar och bugar för Markus, Borås stadigaste gotlänning!
Skicka en kommentar