Jag läser Micael Dahléns bok "Nextopia". Boken handlar om "Livet, lyckan och pengarna i Förväntningssamhället".
Några av grundidéerna i boken är att vi idagens samhälle kan få vad som helst, när som helst, var som helst. Med flera exempel framför Dahlén tesen att framtiden alltid uppfattas som bättre - förväntningarna ger en större lycka en nuet. Tex, iPhone blev utsedd till bästa telefon innan den ens fanns på marknaden. Radioheads senaste skiva var betydligt dyrare före den släppts.
Det är därför filmindustrin producerar trilogier. Strax före det är tid för film nummer 2 blir film nummer 1 i ropet igen. Förväntningarna på film 2 stiger, och vi konsumerar film 1 (och lunchlådor, nallar, muggar och samlarbilder) igen.
I förväntningssamhället, skriver Dahlén, är vi aldrig bättre än vår
nästa grej. Allt är bättre före vi har gjort det eller köpt det. Sedan är det dags för nästa.
Han skriver att det har aldrig varit lättare att uppleva lycka (det gör vi i och med våra förväntningar). Däremot har det aldrig varit svårare att förbli lycklig. "I Förväntningssamhället är gift liktydigt med 'upptagen men öppen för förslag'".
Allt detta kan tyckas stressande. Att aldrig få vara nöjd och lycklig, utan att ständigt vara på jakt efter framtiden. En av Dahléns poänger är att det är såhär världen har blivit (pga teknik, media, samhälle), och genom att acceptera det nya förhållningssättet och utnyttja det till vår fördel så kan vi idag bli mindre stressade.
Ja, tänker jag. Han ha vissa poänger i det han skriver. Visst är förväntningarna ofta stora, och kanske ibland bättre än själva genomförandet. Han har en inställning om att det har blivit ett Förväntningssamhälle för att människor är skapade på detta sätt och att evolutionen har gjort att vi klarar att leva i ett sådant samhälle (men stopp ett tag! Evolutionen ändrar inte så mycket på bara en generation! Inte än i alla fall...). Visst kan det finnas en del tänkvärt - det är ganska skönt att det är tillåtet att ha förväntningar att glädjas åt.
Men samtidigt. Det är med nuet. Det här med att sitta lutad mot en husvägg och känna solen i ansiktet. Eller regnet mot kinderna under ett långpass i november. Jag måste nog läsa Dahléns bok en gång till för att förstå hur jag ska ställa mig till den.
Det här blev långt. Och i Förväntningssamhället så skulle det inte vara någon som orkade läsa alltihopa. Åtminstone inte utan att samtidigt titta på nyheterna, sms:a några kompisar och käka lunch.
