Tempodebut med dödsångest

Uppladdning inför start tillsammans med coach mamma.

Idag var det dags för mig och Göran att premiära på tempobanan. Stockholms Cykelförbund bjöd in till distriktsmästerskap på Adelsö. Stort tänkte jag. Tyvärr hade informationen nått ut ordentligt, så det var en liten skara som samlades inför start. Bra tänkte jag, då blir det färre cyklister att krocka med. Man skulle cykla fram och tillbaka.

Granskade mina mottävlande. Kände mig varken snabb eller snygg i jämförelse. Tur att jag har Göran, tänkte jag. Och trist att jag förmodligen kommer att hamna sist i resultatlistan. Men så är det ju när man tävlar mot bara killar. Tänkte jag.


Så var det dags för start. Jag har ju aldrig gjort en tempostart, men det var ju ett perfekt tillfälle att testa. Funktionären höll i cykeln. Jag hoppade upp. Funktionären höll cykeln snett.
"Det är snett" sa jag och kände hur jag höll på att ramla.
"Jag håller rakt" sa funktionären.
"Det är lite slagsida" sa en åskådare från vägkanten.
"Hjälp! Oj! Det här går inte!" sa jag. "Jag dör" tänkte jag.
Och äntligen fick jag trampa iväg.
Och satan i gatan vad jag trampade. 26 km puls, njutning, flås, underbart! Göran levererade. Ett snitt på 35.5 km/h på den knixiga och backiga banan på Adeslö. Med det ger jag mig och Göran godkänt. Fanken vad kul det var, tempo-cykling är min grej! Jag älskar att vara ensam med mig själv när det gör ont i kroppen och det går snabbt. Och visst blev det lite roligare av att jag inte kom sist. Utan först. Av oss som körde långa banan idag. Alla blev förvånade: mamma, funktionärerna, tidtagarna. Det här ska jag göra om. Men då ska jag cykla lite snabbare...