En klagosång och en förhoppning

Dagens spaning: jag tror inte att det finns något som det klagas så mycket över som lunchmatsalar, gärna på lite större företag. Det är för salt, för blaskigt, för konstigt, för vanligt, för... Det verkar som att ingenting smakar.

Ok. Det är inte alltid gourmet-mat. Men det blir ju inte direkt godare av att bordsgrannarna sitter och gnäller. Eller? Visst, idag var fisksoppan så salt att det inte gick att få ner, och den vegetariska risotton liknade mest förra årets julgröt. Men de rårivna morötterna var ju goda! Och tomaten skuren i fina klyftor. Så jag höll tyst och ägnade mig åt att övertala kollegorna att hänga med och spela innebandy.

Vilodag idag, så jag passade på att åka in till cykelaffären för att få tag på ett nytt växelöra. Det gick sådär. Det visade sig att Specialized bytt öronleverantör ett antal gånger sedan jag köpte min cykel. Efter mycket rotande hittade cykel-grabben en gammal katalog med en bild av ett öra som tycktes likna mitt. Förhoppningsvis kommer det till på fredag. Jag håller tummarna!

Hur svårt kan det vara, det är ju bara en liten aluminiumbit! Vid nästa val ska jag rösta för standardisering av växelöron.